Idag hoppade jag upp på Nadja en stund. Jag har inte suttit på henne sen vecka 23 nu (!). Det kändes först jättekonstigt, speciellt nu när jag har blivit van med Karl. Men så fort hon började gå så kändes det "som att ha kommit hem igen". Och Nadja var så pigg så hon kunde varken stå stilla eller skritta, hon ville bara trava. Jag skulle ju bara sitta på henne en stund och hon vill genast iväg.

Att det var tvunget att bli så här - jag saknar ju henne- jag saknar dom 7,5 åren som vi haft tillsammans när vi har kunnat rida tillsammans.
Det värsta är att veta att jag aldrig kommer att få rida henne igen, att sitta på henne 10 minuter nån gång ibland är det enda man får göra och så kommer det att ju att vara för alltid den tiden vi har kvar.

Ibland är det tur att jag ändå har en sköthäst, men samtidigt så blir han aldrig Nadja ...